Usch vad sorglig Desperate var igår! Taskigt för veklingar som mig... Jag undviker sorgliga rullar för jag vet att jag har så svårt att släppa taget om den sorgliga känslan efteråt (Lena, kommer du ihåg Hans Vilda Hjärta?)

Så när jag sätter på Desperate väntar jag mig sköna skratt och lite sjyssta intriger. Inte att nån ska dö... och inte att man ska behöva se när de åker till hennes son och ska berätta att hans mamma dött.

Följdaktigtigen grinade jag och var på ett sorgligt humör resten av kvällen.

Snyft...

Linda