Helgen har mestadels varit lugn. Noel är fortfarande sjuk så det har varit till att hålla oss inne. Rätt skönt faktiskt, att med gott samvete få såsa i morgonrocken hela förmiddagen (och eftermiddagen också i ärlighetens namn). Nja, ja... inte i lördags då! Då var jag upp tidigt och fixade mig för att vara moraliskt stöd åt Eszter som skulle ställa ut på bröllopsmässan i Nacka.

Jag hade tänkt att jag skulle prata med Eszter när det var tomt på kunder och däremellan smita in bakom en kuliss och bli osynlig. Men så blev det icke! Det hade iofs kunna vara kul också, men detta blev ännu kuligare! Fullt ös! Det bara drällde in intresserade blivande brudpar för att titta på Eszters bilder. Jag fick hjälpa till att kränga kontaktkort och håva in kunder till montern. ÅH vad roligt det var!!

Men ömma fötter, värkande rygg och fortfarande lite hög på stämningen drösade jag in till min familj runt middagstid. Tog ett glas vin, som tog sådär jättefin (ni vet).

Gårdagen spenderades hemma. Plocka, dona (adventsljusstakarna är nu borta), spela spel, läsa böcker och bara bara vara.

I morgon blir det min tur att vara hemma för VAB för Noels hosta är något från avgrunden och hans astma vill inte ge med sig :( Nätterna är värst... att höra hans astmaandning drar igång varenda cell i mig och jag befinner mig genast i tiden då jag inte vågade somna, när jag vakade över honom natt efter natt efter natt. Vi har krämat på medicineringen till topp så jag hoppas det snart ger med sig...

Take care!

Nyss hemkommen från kyrkan.

En liten besvikelse var det, det var en alldeles nybyggd kyrka, så den hela stämningen infann sig inte riktigt till 100%. Inte heller hade de någon Jesus-på-korset. Men, herrens vägar äro outgrundliga, så han har säkert ett syfte även med detta.

I ärlighetens namn så var budskapet denna kväll inte helt religöst, det var Elizabeth Gummesson (http://www.gummessoncoaching.com) som var där och föreläste på temat "Good Enough"

En mycket inspirerande föreläsning om att prioritera sig själv mitt i alla krav som finns här i livet. Kanske inte alltid är ett problem för alla, men jag kan då synnerligen behöva lite input på hur man släpper sina prestationskrav. Hur man inte alltid måste leverera perfekt, vara bäst och kräva bekräftelse för att må bra.

Hade med mig väldens bästa Jeanette och när vi fick små övningar att diskutera runt konstaterade vi att, hey, vi är ju redan perfekta!

Vi kan ses över en pizza, i mysbyxor. Vi kan be om hjälp och säga nej när vi inte riktigt orkar.

När uppgiften "vad kan du släppa kontrollen över denna vecka" kom, konstaterade vi att det fanns inget, som vi inte redan släppt till 100% till våra respektive.

(Självinsikt var inget vi fick lära oss)

Uppgiften "Vilken rädsla kan du konfrontera?" var värre. Vi konsterade att det vore en klar livskvalitéhöjare att bli av med rädslan för 12-slaget (det gååår bara inte att vara vaken, själv hemma när klockan slår 12. Man måste skynda sig att somna innan). Alla har väl sett en skräckfilm och tänkt "MEN GÅ INTE DIT! GÅ INTE DIT!" och så går de.. och vad händer då?

En riktigt fara, som denna, är dumt att utmana bestämde vi.

Så i morgon ska jag åka till jobbet och vara lite lagom good enough!

Take care!

Kram Linda

Tack vare ett par initiativrika vänner blev det ingen såsning i morse. Eller jo.. ja.. jag gick upp med Noel strax innan 8 och orkade i ärlighetens namn inte så mycket mer än att ligga halvsvimmad bredvid honom i soffan "ett tag".

Men sen! Sen blev det fart i casa Schwartz.

Jag, Noel, Celine & Hanna åkte till Vällingby simhall, där de har världens roligaste lekbassäng för barn. Efter en timme i vatten upp till vaderna och ett gäng sprut på ryggen/huvudet/ansiktet från diverse bläckfiskar, pelikaner och allt var det var som sprutade, så förflyttade vi oss till en lite större bassäng så även en annan kom under vattennivån.

Noel "simmade" för glatta livet. Efter ett par kallsupar insåg han att man var tvungen att ha munnen stängd när man "simmande" (armpuffar, lodrät och fläktandes med benen för glatta livet). Som ni vet pratar Noel oavbrutet. Stängd mun var inget hinder. Han sparkade sig fram med ihopknipen mun och lät "mmm hmmmm mmmm hmmmm hhhhmmmm". När jag tog tag under hans armar, och han kände säkerheten av att slippa kallsup, började han prata i samma sekund som jag nuddade hans armhålor.

Detta var så roligt att jag var tvungen att prova många gånger. Släppa Noel, mmmm hmmm mmm hmmm. Upp med Noel, "mamma mamma vet du vad..". Släppa Noel, mmm hmmm mmm hmmm. Upp med Noel, "jag simmar.."

Efteråt tog vi en välförtjänt lunch i fiket och småttingarna satt stilla och åt i typ en timme.  Så betyget på denna utflykt är +10 badbollar!

Så himla roligt att få göra något på tu man hand med minstingen, blir oftast annars Olivia jag gör saker med.

Utmattad somnade sen Noel i bilen på väg hem, jag bar varligt in honom till soffan, la mig bredvid och så sov vi en timme! 10 badbollar till!

(Per & Olivia var inte hemma (de är och åker slalom (10 badbollar till)))

Nu ska jag ta tag i min krage och gå och hänga upp alla blöta badkläder.

(-2 badbollar)

Have a nice sunday, wherever you are!

Kram

Linda

Det är med skräckblandad förtjusning som jag sitter och pyser på helgerna.

Jag äääälskar att gå hemma och såsa, dricka först en stor balja te och sen kaffe och sen kaffe och sen kaffe... och sen kanske klä på mig, ifall andan fyller på.

I just love it! Men det ska ju inte bara vara röda rosor, lite taggar också. Så ska det vara. Problemet är att jag ju har massa åttaganden här i livet också och när ska man hinna med allt om inte på just de stackars helgerna? Då ska  man fixa hemma, umgås med barnen, träffa vänner, handla... Så varje lör/sön morgon börjar jag med att njuta av att gå och såsa, sen övergår det i ren och skär panik över att halva dagen har gått och jag har inte ens lyckats komma ur kläderna.

Just nu befinner jag mig nån stans mittemellan njutning och panik. På väg mot paniken.

Trevlig lördag, wherever you are!

Linda

Blev bestört när jag läste om jordbävningens offer på Haiti och klickade på Aftonbladets undersökning:

Hur i hela friden tänker man om man gör sig besväret att gå in och rösta på "Har du skänkt pengar till hjälpinsatserna i Haiti?" och svarar "NEJ"!

Kändes som ett rasitiskt slag i ansiktet! Bara för att inga svenskar är drabbade bryr vi oss inte, eller?

Efter tsunamin skänkte svenskarna så mycket pengar att hjälporganisationerna tillslut gick ut och vädjade till att man inte skulle öronmärka gåvan till tsunamin, för man hade fått in mer pengar än man kunde göra av med. Jag säger inte att man inte skulle skänkt pengar till tsunamin, jag gjorde det också. Men det som upprör mig är att viljan att hjälpa till tar slut när det inte drabbar "oss".

Tahiti är tillräckligt långt bort för att vi ska kunna vifta bort det med, tur att det inte var vi, eller?

Jag lovar att alla har vi råd att skänka en gåva till dessa stackars människor. Avstå från en latte idag eller ett paket cigg och skänk en gåva istället!

www.redcross.se

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6409904.ab

Jag har alltid misstänkt att det inte är mitt "fel" att Olivia bygger slott av lego och Noel bygger "sprutare" (misstänkt lik en pistol) som låter "ppphh, ppphhh" när man "sprutar" mot någon.

Kan alltså heller inte vara nån slump att jag gillar champagne och helst åker limonsin (fast jag vet inte varför jag aldrig får åka nån) och att Per helst dricker whiskey och åker motorcykel (fast han inte heller har nån just nu).

Nu är 2010 invigd! Var gör man det bäst om inte i Dalarna?

Har haft några härliga dagar tillsammans med The Elophe's

Olivia gjorde en lyckad premiär i Romme Alpin också. Åh, vad sugen jag blev på att själv åka! Det måste vi snarast råda bot på....