Har i helgen varit på min kusins 50-års fest på Brännö Värdshus (som hon äger) i Göteborgs skärgård. Nästa hela tjocka släkten var samlad. Det var sååå himla roligt att se alla. Några var det 10 år sen jag såg.

Egentligen kan man säga att hela resan var en guldkant, rätt uppenbart. Men ibland är det också de små sakerna som gör den här lilla extra njutningen, vardagslyxen. Som man måste stanna upp, bara ta in, och njuta av.

Dagens vardaglyx var idag när jag satt på flyget på väg hem (jag vet, att flyga flygplan är väl som vilken vardagspryl som helst).

Vi hade fått in en muffins och kaffe. Jag satt tillbaka lutad, njöt av min muffins och min kaffe som stod så snällt på det lilla flygplansbordet.

I raden bredvid satt en mamma som reste med sin 1,5 åring. Hon hade också fått en muffins och en kopp kaffe. Kaffet hade hon förutseende ställt på bordet bredvid. Barnen åt sin muffins med hängivelse tills mamman försökte sig på att börja ransonera muffinsen. Det lilla barnen blev vansinnig.

Mamman sitter med barnet i sitt knä, barnen skriker, ålar sig och sparkar med benen. Mamma har förutom barnen i sina armar också sin egen muffins i ena handen, en tom mjölkkartong + muffinsplats i den andra. Med allt detta i händerna försöker hon värja de små benen så att de inte skulle sparka ut kaffet.

Man skulle kunna kalla det skadeglädje, men jag väljer att kalla det för att jag lärt mig konsten att njuta av de små tillfällena, vardagslyxen.

Satt således och kollade på den stackars mamman, sippade på mitt kaffe och bara njöööööt. Sen halade jag upp min Amelia och läste lite.

Önskar dig minst en vardagslyx idag!

Puss & kram!