Jag funderar på följande. Om man hela tiden måste intala sig att allt är så himla himla bra, är det då det? Eller gör man det av en rädsla att se sanningen i vitögat?

Gick en kurs på jobbet för 100 år sen. Ni vet en sån kurs när man skulle lära sig falla bakåt och lita på att kursdeltagarna tar emot en (why?!?!?! varför skulle jag lita på dem?? Har sett dem i 3 timmar)

Efter den kursen höll vi på med något, enligt mig, mycket påfrestande. Varje morgon, varje möte inleddes med frågan "Vad är nytt och bra i ditt liv?"

Sen laget runt.

Ingen motgång var för stor för att man inte skulle kunna hitta något som var positivt just denna dag.

Kanske hade din hamster dött på morgonen, men hey, vad gjorde det ifall busschauffören hade gett dig ett varmt leende.

I fall någon inte hade lust att var glad just den dagen och råkade säga nåt tråkigt, typ. "Så jäkla typiskt, idag när jag stod på busshållsplatsen och väntade på bussen åkte den bara rätt förbi! Inte nog med det, den stänkte upp -20 gradigt skitvatten på min nya jacka" Då skrek alla i kör "UPP UR GNÄLLDIKET!"

Så idag vill jag slå ett slag för GNÄLLDIKET! Det är så jäkla härligt att få gnälla!

Riktigt ösa ur sig allt elände ända ner ifrån tarmarna.

Ös ur dig! Se mitt kommentarsfält som dagens gnällbikt! Få se hur mycket gnäll vi kan samla ihop idag!

Här kommer mitt dagens gnäll:

Dagis är stängt idag, jag har sen länge tagit ledigt och skulle åka till Romme och åka skidor med barnen. Romme sket sig, då tänkte jag åka till Flottsbro. Flottsbro sket sig. Då tänkte jag gå till parken med lite picknic. Allt sket sig, för nu är jag hemma med feber och förkylning. Staaaaaaaaaaackars mig!!!!