När jag ska göra något på egen hand får jag ofta kommentarer som:

"igen, du var ju nyss på xxx"

"kom ihåg att du är 36 år, inte 24"

"vad säger Per?"

När Per gör saker är det knäpptyst! På sin höjd säger man "vad roligt!"

Varför är det så? Är det så att det förväntas att man som mamma ska gå in i en självuppoffrande roll där man endast lever för sina barn?

Att det anses som fult att ha egentid som mamma?

Å varför anses inte samma sak gälla för pappan isåfall?

Jag tänker inte ens gå in på att mina barn betyder mest för mig i hela världen, men vad sänder man för signaler till sina barn om man inte har ett "eget" liv? Jag vill lära mina barn att bli starka, självständiga individer, som vet att de är älskade oavsett vad de gör. Inte att man måste foga sig i ledet, göra vad som förväntas för att inte "stöta andra". Att man måste "gömma sig" för att bli accepterad.

Jag tror de mår bra av att se att jag har egna intressen (fest eller inte) och att jag blir glad av mina intressen. Både att de ser att jag blir glad och att jag blir gladare som mamma.

Vill på inget vis peka finger till mina trogna läsare här, för jag vet att många av er tycker, och gör som jag. Jag får också många fina hälsningar och hejja-rop av er när något kul är på gång.

Se detta mer som ett debattinlägg... en fundering från en som trots att jag vet att jag inte gör något fel inte kan låta bli att bli ledsen för alla gliringar.

Kram

Linda - jag är inte bara mamma jag är Linda också :-)