Har precis lämnat iväg dottern till Blåkulla. Eller Capellavägen snarare.

Hon och kompisen har med liv och lust laddat för sin första runda som påskkärring.

Det har ritats teckningar för glatta livet den senaste veckan och det var en mycket glad Olivia som skuttade bredvid mig med ill-röda påskkärring kinder.

Själv har jag fått mig en välbehövlig oas. Olivia hos kompis och Noel sover gott i vagnen utanför. Själv sitter jag i köket, knappar på datorn och HÖR KLOCKAN TICKA. Inte ofta man hör den hemma hos oss kan jag lova.

Om en stund hoppas jag att lilla Kajsa kommer hem till oss för en lekdate med Noel. Så blir det liksom kul för alla.

Nä, nu ska jag ta och ta fram dammsugaren och göra lite nytta!

April, april!

Kram Linda

Hade jag orkat ta fram kameran hade jag tagit ett kort på vår bokhylla i vardagsrummet. På den står en orkidé och en träskulptur från Thailand.

Jaha, varför vill du ta kort på det då? tänker du (kan läsa tankar)

Jo, för att DÄR STÅR INTE LÄNGRE ETT AKVARIUM!!!!   

I går sålde vi det till en söt liten familj som kommer ta bra hand om våra firrar och JAG BEHÖVER INTE MER STÄDA AKVARIUM 1 GÅNG I VECKAN!!! Inga mer sniglar, inga mer alger, inge mer fiskbajs.

För att få igenom saker har jag, sen jag fått barn, lärt mig att mutor är ett mycket bra verktyg. Sådeled kostade det mig 500 kronor att bli av med akvariet. Hon fick pengarna från försäljningen och är i skrivande stund iväg och köper ett spel till sitt Nintendo DS.

Älskar Nintendo DS! Nintendo DS bajsar inte. Nintendo DS har inga sniglar. Nintendo DS behöver inte städas.

En synnerligen Glad Påsk önskar jag dig   

Linda fisk-fri Schwartz

Har i helgen varit på min kusins 50-års fest på Brännö Värdshus (som hon äger) i Göteborgs skärgård. Nästa hela tjocka släkten var samlad. Det var sååå himla roligt att se alla. Några var det 10 år sen jag såg.

Egentligen kan man säga att hela resan var en guldkant, rätt uppenbart. Men ibland är det också de små sakerna som gör den här lilla extra njutningen, vardagslyxen. Som man måste stanna upp, bara ta in, och njuta av.

Dagens vardaglyx var idag när jag satt på flyget på väg hem (jag vet, att flyga flygplan är väl som vilken vardagspryl som helst).

Vi hade fått in en muffins och kaffe. Jag satt tillbaka lutad, njöt av min muffins och min kaffe som stod så snällt på det lilla flygplansbordet.

I raden bredvid satt en mamma som reste med sin 1,5 åring. Hon hade också fått en muffins och en kopp kaffe. Kaffet hade hon förutseende ställt på bordet bredvid. Barnen åt sin muffins med hängivelse tills mamman försökte sig på att börja ransonera muffinsen. Det lilla barnen blev vansinnig.

Mamman sitter med barnet i sitt knä, barnen skriker, ålar sig och sparkar med benen. Mamma har förutom barnen i sina armar också sin egen muffins i ena handen, en tom mjölkkartong + muffinsplats i den andra. Med allt detta i händerna försöker hon värja de små benen så att de inte skulle sparka ut kaffet.

Man skulle kunna kalla det skadeglädje, men jag väljer att kalla det för att jag lärt mig konsten att njuta av de små tillfällena, vardagslyxen.

Satt således och kollade på den stackars mamman, sippade på mitt kaffe och bara njöööööt. Sen halade jag upp min Amelia och läste lite.

Önskar dig minst en vardagslyx idag!

Puss & kram!

Melodifestivalen. Ett ganska laddat ord. Väcker omedelbara känslor hos de flesta tror jag. Antingen gillar man det. Eller så gillar man det inte. Eller så gillar man det, men gillar det inte.

För att fortsätta på senaste inläggetstema så tänkte jag gnälla på gårdagens final.

1. Var det de 10 bästa låtarna vi kunde få fram i Sverige?

2. Okej, det heter inte schlagerfestival längre, men inte heller balladfestival, eller mesfestival.

3. Varför tittar folk som tillhör kategorin "jag gillar det inte"?

4. Ännu mer, varför RÖSTAR folk som tillhör ovannämda kategori?

Det är enligt mig, punkt nummer 4 som gör att vi de senaste åren röstar fram i princip vad som helst. Nåt kul. Nån som egentligen varken är bra, har en bra låt eller en sportsmössa att vinna hela skiten. Nä, det är roligt att rösta på nån, som ett skämt, som haha! Pernilla Wahlgren ska minsann inte tro att hon är nån. Jag röstar på en liten fjant i röda basketdojjor som sjunger som en flicka på Gotlands visfestival typ.

Nu tycker jag inte att Pernillas låt var bra, den var astöntig. Men det hade inte spelat nån roll. Hon hade aldrig vunnit, så funkar inte svenska Jante-lagen.

Jag tror jag ska ställa upp nästa år! Det måste ju vara helt otippat att jag skulle kunna vinna. Alltså kommer jag att vinna!

Oslo (typ) HERE I COME!

Jag funderar på följande. Om man hela tiden måste intala sig att allt är så himla himla bra, är det då det? Eller gör man det av en rädsla att se sanningen i vitögat?

Gick en kurs på jobbet för 100 år sen. Ni vet en sån kurs när man skulle lära sig falla bakåt och lita på att kursdeltagarna tar emot en (why?!?!?! varför skulle jag lita på dem?? Har sett dem i 3 timmar)

Efter den kursen höll vi på med något, enligt mig, mycket påfrestande. Varje morgon, varje möte inleddes med frågan "Vad är nytt och bra i ditt liv?"

Sen laget runt.

Ingen motgång var för stor för att man inte skulle kunna hitta något som var positivt just denna dag.

Kanske hade din hamster dött på morgonen, men hey, vad gjorde det ifall busschauffören hade gett dig ett varmt leende.

I fall någon inte hade lust att var glad just den dagen och råkade säga nåt tråkigt, typ. "Så jäkla typiskt, idag när jag stod på busshållsplatsen och väntade på bussen åkte den bara rätt förbi! Inte nog med det, den stänkte upp -20 gradigt skitvatten på min nya jacka" Då skrek alla i kör "UPP UR GNÄLLDIKET!"

Så idag vill jag slå ett slag för GNÄLLDIKET! Det är så jäkla härligt att få gnälla!

Riktigt ösa ur sig allt elände ända ner ifrån tarmarna.

Ös ur dig! Se mitt kommentarsfält som dagens gnällbikt! Få se hur mycket gnäll vi kan samla ihop idag!

Här kommer mitt dagens gnäll:

Dagis är stängt idag, jag har sen länge tagit ledigt och skulle åka till Romme och åka skidor med barnen. Romme sket sig, då tänkte jag åka till Flottsbro. Flottsbro sket sig. Då tänkte jag gå till parken med lite picknic. Allt sket sig, för nu är jag hemma med feber och förkylning. Staaaaaaaaaaackars mig!!!!

Vision:

Hemgjord pizza, mamma&pappa på middag. Barnen äter glatt med rosiga kinder.

Familjebastu. Vi sitter och pratar, tar en öl mot hettan. Barnen dricker saft (med rosiga kinder) och tycker det är roligt att basta allihop.

Melodifestival med skamligt mycket plockgodis.

Resultat:

Hemgjord pizza, mamma&pappa på middag. Olivia äter glatt, Noel vägrar komma till bordet.

Familjebastu. Mamma vägrar basta (för varmt). Barnen bygger koja under lavarna. I en minut, sen ut, sen in, sen ut, sen in... Linda skitnervös för det jävla bastuaggregatet och får tvångssyner hur alla halkar och ramlar på aggreagatet och får 200% brännskador.

Olivia och Noel går ut. Olivia kommer tillbaka 1 minut senare:

-Noel spottar på mig. Jag låtsas som jag inget hört. Olivia kommer in igen:

- Noel SPOOOOTTAR PÅ GOOOOLVET!

- Pappa (min): -Spotta tillbaka då. Jag låtsas fortfarande som om jag inte hör.

Ljud utanför bastun: Iouuuuuuuu! Sluuuuuuuuuuta!

Jag låtsas som jag hör, går ut och hittar hela badrummet blött, av saft..

Jag: MEN DET VAR VÄL SJÄLVA F-N! TROR NI JAG VILL BASTA ELLER TORKA GOLV?!

Jag: dundrar ner för trappan och hämtar skurhinken, börjar skura kladdigt badrumsgolv (och hall som nu tagit följderna av små fötter som gått från saft-badrumsgolv vidare ut i huset)

När jag skurat klart, tagit min halvljumna öl och är på väg tillbaka i bastun tittar två stora ledsna ögon på mig:

- Jag lill inte batta mej mamma!

Nej. Såklart. Jag ställer ner min öl och duschar av Noel.

Tar tag i min öl.

- Jag vill inte heller basta mer mamma!

Nej. Såklart. (men jag vill...) Duschar av Olivia också.

Tar min öl och sätter mig i bastun. Då har Per och pappa bastat klart (såklart)

Duschar, plockar fram den skamligt stora godisskålen. Hetsäter. Blandar till några GT, tar en rejäl klunk Gin, direkt ut flaskan (inte sant med det passar bra in i min story).

Epilog:

Nu låter det som vi hade en katastrofal kväll igår, men det är inte riktigt sant.

Det var en jättemysig middag (för oss som åt) och en halvmysig bastu som sen övergick till en riktigt sjysst schlagerkväll! Mysigt att ha mamma&pappa här!

Sensmoral:

Nästa gång du är avundsjuk på att vi har en bastu. Var inte det.

Kram

Linda

Helgen har mestadels varit lugn. Noel är fortfarande sjuk så det har varit till att hålla oss inne. Rätt skönt faktiskt, att med gott samvete få såsa i morgonrocken hela förmiddagen (och eftermiddagen också i ärlighetens namn). Nja, ja... inte i lördags då! Då var jag upp tidigt och fixade mig för att vara moraliskt stöd åt Eszter som skulle ställa ut på bröllopsmässan i Nacka.

Jag hade tänkt att jag skulle prata med Eszter när det var tomt på kunder och däremellan smita in bakom en kuliss och bli osynlig. Men så blev det icke! Det hade iofs kunna vara kul också, men detta blev ännu kuligare! Fullt ös! Det bara drällde in intresserade blivande brudpar för att titta på Eszters bilder. Jag fick hjälpa till att kränga kontaktkort och håva in kunder till montern. ÅH vad roligt det var!!

Men ömma fötter, värkande rygg och fortfarande lite hög på stämningen drösade jag in till min familj runt middagstid. Tog ett glas vin, som tog sådär jättefin (ni vet).

Gårdagen spenderades hemma. Plocka, dona (adventsljusstakarna är nu borta), spela spel, läsa böcker och bara bara vara.

I morgon blir det min tur att vara hemma för VAB för Noels hosta är något från avgrunden och hans astma vill inte ge med sig :( Nätterna är värst... att höra hans astmaandning drar igång varenda cell i mig och jag befinner mig genast i tiden då jag inte vågade somna, när jag vakade över honom natt efter natt efter natt. Vi har krämat på medicineringen till topp så jag hoppas det snart ger med sig...

Take care!

Nyss hemkommen från kyrkan.

En liten besvikelse var det, det var en alldeles nybyggd kyrka, så den hela stämningen infann sig inte riktigt till 100%. Inte heller hade de någon Jesus-på-korset. Men, herrens vägar äro outgrundliga, så han har säkert ett syfte även med detta.

I ärlighetens namn så var budskapet denna kväll inte helt religöst, det var Elizabeth Gummesson (http://www.gummessoncoaching.com) som var där och föreläste på temat "Good Enough"

En mycket inspirerande föreläsning om att prioritera sig själv mitt i alla krav som finns här i livet. Kanske inte alltid är ett problem för alla, men jag kan då synnerligen behöva lite input på hur man släpper sina prestationskrav. Hur man inte alltid måste leverera perfekt, vara bäst och kräva bekräftelse för att må bra.

Hade med mig väldens bästa Jeanette och när vi fick små övningar att diskutera runt konstaterade vi att, hey, vi är ju redan perfekta!

Vi kan ses över en pizza, i mysbyxor. Vi kan be om hjälp och säga nej när vi inte riktigt orkar.

När uppgiften "vad kan du släppa kontrollen över denna vecka" kom, konstaterade vi att det fanns inget, som vi inte redan släppt till 100% till våra respektive.

(Självinsikt var inget vi fick lära oss)

Uppgiften "Vilken rädsla kan du konfrontera?" var värre. Vi konsterade att det vore en klar livskvalitéhöjare att bli av med rädslan för 12-slaget (det gååår bara inte att vara vaken, själv hemma när klockan slår 12. Man måste skynda sig att somna innan). Alla har väl sett en skräckfilm och tänkt "MEN GÅ INTE DIT! GÅ INTE DIT!" och så går de.. och vad händer då?

En riktigt fara, som denna, är dumt att utmana bestämde vi.

Så i morgon ska jag åka till jobbet och vara lite lagom good enough!

Take care!

Kram Linda